Sorg

Sorg är ingenting i sig själv
bara tomhet, saknad
ett hål i hjärtat
ett hålrum där isande vindar
virvlar runt och river upp sår

Tystnad, död tystnad, svart
ödesmättad frånvaro
eko av ensamhet
skymning utan ljusstrimmor
moln i fientlig formation

Finns inget att säga
bara uthärda
orden har mördats
kvävts i mörkret
vid avgrundens isiga rand

Något kallar
bortom kylan och det stelnade
kom och vila, gröna ängar
måste bara låta isvinden mojna
och orden återuppstå

Någon kallar, bjuder in
inte att fylla tomrum
men att vila
inte att radera eller kompensera
men att bära

Sorg är ingenting i sig själv
bara en börda som måste bäras
hur kan tomhet vara tungt?
vakuum väger ju inget
doften av gräs ger mod

Långfredagen i Hongkong

Påsklovet har tillbringats i Hongkong, utan internet.. så här kommer utdrag ur dagboken..

Långfredag i stadsmyllret, överallt flyter svarthåriga huvuden fram i en strid ström längs gator och i tunnelbanetunnlar. Blyga ögon, artiga, vänliga – alla tycks lugna och väldisciplinerade. Man känner sig faktiskt hemma, liksom delaktig i människomassan, trots vårt extremt avvikande utseende och den ocean av kulturskillnader som föreligger. Det finns något välbekant mitt i det främmande, människor i stadsmiljön beter sig faktiskt likt det vi är vana vid i Sverige.
På tunnelbanan denna morgon sitter en man med nedböjt huvud. Hans ansikte är dolt. Han böjer huvudet så hårt att det ser ut som om nacken skulle gå av. En kvinna i 30-årsåldern står upp bredvid honom och håller en hand på hans axel. Ingen säger något. Tunnelbanetåget rusar fram, lika obändigt, envist troget som alltid. Mannen lyfter huvudet för ett ögonblick. Hans ansikte har ett djupt plågat uttryck, på gränsen till desperation. Jag tolkar det inte som uttryck för en fysisk smärta. Jag tror att det är sorg. Kanske har han just fått ett dödsbud? Den finlemmade kvinnan, kanske en dotter eller annan släkting, håller nu hans grova hand i sin. Hennes ansikte är blankt och uttryckslöst. Det röjer inga känslor, men det är tydligt att hon tröstar med sin hand. Jag ber för dem. Jag ser den korsfäste framför mig. Jag ser hur den människoblivne Guden inte skyr lidande och död. Bilden av den blodige, torterade Kristus på korset blir en demonstration, ett otvetydigt budskap i full fysisk gestalt – se jag har varit där, jag är där och kommer alltid att vara där och med-lida med dig. När din dödsstund kommer är du inte ensam. Jag dör med dig! Jag tar dig över gränsen. Jesus på korset demonstrerar att vi inte behöver frukta döden. När livet bjuder de outhärdliga förlusternas smärta finns ingen genväg ut ur lidandet. Då finns bara ”smärtornas man”. Tilliten till Honom föder övertygelsen att jag inte behöver klara av att härbärgera all smärta på en gång. Den kan bara härbärgeras av Jesus – smärtornas man. Min bön blir allt ivrigare – Herre möt dem, låt dem få se upp i ditt ansikte Jesus, led dem fram till tron på den Levande.
Tunnelbanan stannar, vi går av. Jag slänger en sista blick på den plågade och känner en tillförsikt i mitt inre. Jag tackar Gud för den långfredags predikan som getts mig på Tsuen Wan linjens tunnelbana i ett myllrande Hongkong den 22 april 2011.