Liv

Jag prisar Ditt outgrundliga väsen
Din ofattbara existens
som griper mitt hjärta
är mig så nära, så innerlig
bara hos mig, men också hos alla
och vid alltets yttersta gräns

Du öppnar dörrar i mitt inres fördolda
dörrar mot frihet, oändliga vidder
jag skådar ut över vida landskap
Din Andes vind, het och svalkande
fördold och uppenbarad
spränger ramar

ljumma vindar som lyfter
mot nya horisonter
ordlöshet som befriar
borrar sig ner
till djupare skikt
till ljuset

oupptäckta hav
vindar som bär
det konkreta bleknar
doften lyser upp
hjärtat smakar
i tystnad

Liv
och över nog

ett sommarminne…

Julen nalkas, Skaparen kommer till oss…
ett sommarminne vaknar…
en augustidag på en båt i Adriatiska havet….

 Uppslukad av nuet
med tacksamma lungor
fyllda av havsluft
vinden mot kroppen
besjälar huden
som svarar med att mjukna och le

Tyngdkraften drunknar
i vågornas famn
och stenarna lyfter mot rymden
I vakuum av frihet
dansar tacksamhet och nåd
rodnande kind emot kind

I nuet är allting
utan begränsning
omgett av livet självt
Skaparen viskar
om eviga vidder
bortom tankens trånga kabyss

Solens strålar har stannat
i ett ögonblick av vördnad
Sinnet tystnar och blygs
förundrans fjäril
kittlar i magen
Själen kliver ut ur sig själv

Och där i det dallrande
tidlösa nuet
finner jag Dig
som bär namnet Jag Är
vinden håller andan
hjärtat har gått hem

Sorg

Sorg är ingenting i sig själv
bara tomhet, saknad
ett hål i hjärtat
ett hålrum där isande vindar
virvlar runt och river upp sår

Tystnad, död tystnad, svart
ödesmättad frånvaro
eko av ensamhet
skymning utan ljusstrimmor
moln i fientlig formation

Finns inget att säga
bara uthärda
orden har mördats
kvävts i mörkret
vid avgrundens isiga rand

Något kallar
bortom kylan och det stelnade
kom och vila, gröna ängar
måste bara låta isvinden mojna
och orden återuppstå

Någon kallar, bjuder in
inte att fylla tomrum
men att vila
inte att radera eller kompensera
men att bära

Sorg är ingenting i sig själv
bara en börda som måste bäras
hur kan tomhet vara tungt?
vakuum väger ju inget
doften av gräs ger mod

Ett budskap från Hösten

Med döden som förevändning
skalar hösten systematiskt
de lövades lemmar inpå bara kroppen
iscensätter grönskans nederlag

Klorofyllet flyr och träden rodnar
bladen blöder sårade av kylan
mitt i döendet blixtrar skönheten till
i en underbar färgernas dans

I en storslagen final
som överträffar sommaren
triumferar så i färgdansen
höstlövens vittnesbörd om livet

så bleknar löven
och vinden bjuder upp
till en ny sorts dans
till dödsdans i diset

Vinden för och löven följer
virvlar runt i nyfunnen frihet
log de? eller såg jag fel..
var det tårar som föll..?

Är lövdansen vånda inför slutet?
eller frihet i luftrummets salar?
Är det sorg att skiljas från bröder?
eller glädje över fullbordat verk?

Varken löv eller träd kan svara
men de spjärnar inte emot
Träden bär nakenhet med resning
Tycks stolta i svart siluett

Deras tålamod och tystnad
gömmer uppmuntran och visdom
Att berövas det yttre är ju vägen
till frihet för nya vårar

När Ordet får vingar

Mitt hjärta jublar
när Din andedräkt lyfter
och Ordet får vingar
när bokstaven förvandlas
till min egen mentor
som ser mer än till ytan

Fria vidder öppnas
horisonten som enda gräns
skymtar stigar som aldrig trampats
mål som ingen smakat
horisonten förvandlas till en tunn
linje mot det oändliga.

Din ljumma vind kan förnimmas
med hela huden
naken och och slät
tanken går till vila
när förundran träder in
och friköper tiden

Själen dansar i diset
lyckligt ordlöst befriad
över viddernas leende landskap
tills morgonljuset bryter
och hon åter anar stigarna
som nu ligger öppna och klara

Den som andats luften
över Andens vidder
bär för alltid en ljuvlig längtan
att återvända, till klarheten
och sväva i diset som vittnar
om hemkomst

Min Herre – min väg och mitt mål

fönster mot havetKom min själs älskade
min Skapare
mina lungor och min frid
Kom med din ljuvlighet
och locka min själ
med hoppet

Du som möter min irrande
törstande själ
besvarar min innersta längtan
Dröj kvar med din blick
dränk mig
med Din kärlek

Du som lever bortom orden
bortom tanke och förnuft
men som andas i mitt hjärta
förlös i mitt väsen
den tro
som består

Du som fört mig från det synliga
till det osynliga
Du som lyft mig ur det avvisande
in i acceptans
Jag är alltid hemma
fastän borta

Från tomhet till närvaro
från splittring till helhet
En färd genom landskap
en pilgrim i öknen
ständigt på väg
mot uppfyllelsen

Under Dina vingars skugga

Ps 36:8
”Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människors barn har sin tillflykt under dina vingars skugga.”


Under Dina vingars skugga
dit når inte kylan
när isvinden drar förbi
och mörkret förlamar livet

Dit sträcker sig aldrig fasan
där är mörkret ljust
där tystnar rastlös undran
dunet isolerar mot skräck

Där hämtas kraft från värmen
som väcker en blomma av tro
som föder hopp, bygger mod
att utmana stormens vrål

Jag sträcker mig mot Dig
ända till sinnenas tröskel
och utan att träda över den
är Du plötsligt hos mitt hjärta

Utanför rullar bränningar
tärningar kastas mot klippan
ovisshetens mästare piskar
eggar upp nordan till strid

Bävande men buren
med Din närvaro i hjärtat
tränger jag likt tussilagon
genom asfalt

Din värme dröjer kvar
den är starkare än stormen
stormen som Du inte stillat
men nu gett kraft att möta

Min Mästares ögon

En gång har jag fått se
Dina ögon min Mästare
en gång när jag behövde
utan att jag själv förstod

Allt var på plats i blicken
igår, idag, i morgon
Utsuddad tid, ett levande nu
ett ljus som fyllde och omslöt

Galaxer rymdes i blicken
i iris oändlighet badade livet
Naket, lyckligt, tyngdlöst
ensamt men uppfyllt

Hela mitt liv var speglat
sett och buret från början
Universum och jag tillsammans
på väg mot pupillens djup

Svindlande glädje, värme
mjukaste frid och mättnad
Blicken andades sommar
frihet, förväntan och klarhet

Så sjönk bilden ner i hjärtat
försvann från det medvetnas rum
Men jag vet – den finns kvar
dess andedräkts ljus för alltid

Februarisol

Den bleka februarisolen
höjer sig sömndrucken
mot horisontens nyskärpta egg 

blygsamt dold i rosa negligé
tvekar hon och ryser
silar sina strålar i vinden

Kysser atmosfären, andas
luftens atomer rumlar runt
i kittlande nyvaknad glädje

Kylan ler mot ljuset
i trygg förvissning
om sin egen undergång

Hoppet om liv bärs åter fram
som glittrande förstlingsgåva
och våren får fjärilar i magen

Vinter

Trädens svepning är vit
skugglös, hemlighetsfull
Luftens andhämtning flämtande
ytligt tvekande, doftlös

Löven sedan länge borta
prassel och sus begravna
Tystnad och mörker regerar
hos stränga magister Bore

Inga grönskande vänner
allt har måst kapitulera
Livet är fördolt, gömt och sparat
ensamheten har monopol

Vinterkylan konfronterar
sorgen kan inte kamoufleras
förluster inte förnekas
smärtan är naken och värnlös

Ytan är stel och vass som skare
röjer inget av ångest och kamp
Men ska längtan orka vakna
måste smärtan lämnas rum

Smärtan måste tala ut
tillåtas tala till punkt
bli sedd och hörd och förstådd
så att sömnen inte hotas av maran

Så kan livet tålmodigt vila
döden är bara en chimär
Väntan formger framtiden
ömt i den drömmandes sköte

Sömnen snidar konturer
till den längtan
som är livets bränsle
och som ljuset ska väcka en dag