Offra din oro

”Upprörs ni, så synda inte.
Säg där ni ligger på er bädd: ”Var stilla!”
Ge rätta offer, förtrösta på Herren.”
Ps 4:5-6

Upprörs ni, så synda inte
Det finns mycket som upprör oss, både i tillvaron, i våra egna liv och inom oss själva. Det är i och för sig helt i sin ordning. Att vi upprörs kan ju faktiskt kanaliseras ut i sunda beslut och konstruktiva handlingar. Vad Ordet säger här är: synda inte d v s låt inte upprördheten kanaliseras ut i destruktiva tankar och beteenden. Det är lätt att upprördhet får oss att falla offer för både hopplöshet och självömkan, och kanske farligast av allt: fruktan och misströstan.
Säg där ni ligger på er bädd: ”Var stilla!
Där i bädden, när lampan är släckt och dagen är gången, finns ett ypperligt tillfälle till reflektion innan vi överlämnar oss till sömnen. Om vi kan vara stilla, i tystnaden och mörkret när inga yttre sinnesintryck pockar på, kan vi lyssna till vårt inre, och vi kan höra Guds röst i stillheten. Vad är det Han säger i den här bibelversen?
Ge rätta offer!
Vad är det som ska offras? Offer låter alltid lite skrämmande, för vi vet att det handlar om att avstå något. Vi är alltid rädda för att avstå från något som vi har, eller tror oss ha. Man vet ju vad man har, men inte vad man får, lyder ordspråket. Men offer har med kärlek att göra, och i kärlek finns aldrig några garantier, men här ligger ändå den allra största potentialen och kärleken driver ut all rädsla. (1 Joh 4:18)  Sista raden i bibelversen pekar på vad det är som behöver offras:
Förtrösta på Herren! – Offra all din oro. Avstå från din rädsla! Lägg den som ett offer på Hans altare och låt den brinna. Våga offra din oro. Våga förtrösta i stället! Det kräver beslutsamhet, som ibland kan vara svår att finna. Själv tycker jag att den är lättast att få tag på just där i kvällningens stillhet i det mörka sovrummet. Just där i tystnaden alldeles innan jag släpper taget om den dag som varit, för att frivilligt överlämna min kropp och själ till sömnen och min Herres kärleksfulla eviga närvaro.

Att möta Gud 5

Intellektet intar sin rätta plats
Egentligen vet vi alla att den intellektuella förståelsen av tillvaron bara utgör en bråkdel av den verklighet vi rör oss i. I den kristna traditionen talar man ofta om mysterier, d v s sådant som ligger utanför det vi kan formulera i ord och greppa enbart med förståndet. Vare sig vi ser det eller inte är vår tillvaro full av sådant, inte minst blir det tydligt i upplevelser av skönhet, konst, musik, poesi. På samma sätt som till exempel konsten och poesin kan antyda ett fenomen, men lämnar till betraktaren/åhöraren att göra en egen personlig upplevelse som går utöver det beskrivbara, så är det med det andliga. Den Helige Ande förmedlar gudomliga sanningar som ett slags ”skönhetsupplevelser” som blir till konkreta livsförvandlande erfarenheter. Vi är fria att ta emot och tolka dessa upplevelser personligt, men alltid inom den ram som bibeln och den kristna traditionen med sin urgamla trosbekännelse sätter. Detta innebär inte en kvävande begränsning, utan ett stabilt och tryggt skydd för våra psyken. Utlämnade helt till oss själva blir det snart omöjligt att urskilja vad som kommer ur våra goda inre förråd, vad som kommer från Gud, vad som har grumliga motiv och vad som kommer från mörkret (som finns inom och utanför oss). Vad blir då förnuftets och intellektets plats? Självklart finns förnuftet med hela tiden. Det är ju med förnuftet vi gör våra val. Det är förnuftet som driver sökandet och som håller fast vid erfarenheterna. C.S. Lewis utrycker själva tron med orden: ”konsten att trots växlande sinnesstämningar hålla fast vid det som förnuftet en gång har godtagit” (Mere Christianity, III.11). Vad är teologins uppgift då? Ja, var och en som läst t ex kyrkofädernas utläggningar eller andra teologiska dokument inser snart att intellektet sannerligen har sin plats. Men inte till att förklara, utan till att avgränsa mot missförstånd och beskydda det oförklarliga. Här skulle jag vilja citera Kallistos Ware (Den ortodoxa kyrkans väg s 18) ” Tro på Gud är alltså inte samma sak som t ex en logisk övertygelse om riktigheten i en euklidisk geometri. Gud är inget vi kommer fram till genom en tankeprocess, lösningen på ett matematiskt problem. Att tro på Gud är inte att acceptera möjligheten av hans existens eftersom den har ”bevisats” för oss med hjälp av ett teoretiskt argument. Att tro på Gud är att sätta hela sin tro till någon som man känner och älskar. Tro är inte antagandet att något kanske är sant, utan övertygelsen att någon finns.”

Att möta Gud 4

Tilliten – relationen kan börja växa
När vi börjar lära känna någon är det normala att vi vågar lita mer och mer på den andre. En tillit växer fram. När detta börjar spira i vårt förhållande till Skaparen händer något förunderligt. Han blir inte bara Skaparen. Han börjar framträda som Fadern, ja till och med som pappa. (Abba=pappa, Rom 8:15) I kombination med samhörigheten finns nu förutsättningarna för att Hans kärlek ska tränga så djupt att den på allvar väcker vårt gensvar. Då kan vi våga se in i djupet av vårt eget hjärta, medvetet finna den där inre kontaktpunkten och öppna landningsbanan för Honom. När tilliten växer och konturerna av Faderns ansikte börjar skönjas, väcks vår kärlek som ett gensvar – en relation har upprättats. Detta gensvar föds ur den tacksamhet som bejakandet av förnimmelsen av samhörighet och den försiktigt växande tilliten skapar. Om vi bevarar, och när denna tacksamhet, kommer den att för alltid bli en frisk hoppets källa i våra liv.
En resa med helt nya förutsättningar kan börja. När gudsrelationen bejakas och våra ”krav” på intellektuell förståelse underordnas denna enkla men djupt existentiella förnimmelse, öppnas dörren till nya dimensioner i tillvaron. Den Helige Ande, den tredje personen i Gudomen, ges åt var och en som tror. Jesus säger: ”Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom.” (Joh 7:38-39). När vi på detta sätt väljer att ”dricka av Hans vatten” släcks vår existentiella ångests törst. Jesu ord i Joh 4:14 talar om detta. ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.” Då kan vi börja leva det liv där vetskapen om att vi är i goda händer, vad som än sker, bär oss igenom allt.

Att möta Gud 3

Samhörigheten – den inre mötesplatsen
Förnimmelsen av närvaron, om än aldrig så skälvande och svag, behöver bejakas. Ur detta föds en förnimmelse av samhörighet med vår Skapare, vårt ursprung. Detta kan bli början på en kärleksrelation. Och en sådan kärleksrelation med Skaparen är det enda som kan övervinna den existentiella ensamhetens hotfulla tomhet.
När det gäller kärlek så finns det två grundläggande ingredienser; samhörighet och tillit. Dessa kan aldrig tvingas fram utan de måste väljas. Det är först när de frivilligt väljs utifrån en inre vilja, inte ett yttre tryck, som de blir fruktbärande. Kärlek existerar inte utan fri vilja. Kärlek är att välja att ge sig själv, och förutsätter möjligheten att säga nej.
Precis som i mötet med en annan människa, där man förnimmer en samhörighet, föds en nyfikenhet och önskan att lära känna mer. Denna nyfikenhet utvecklas ofta till en längtan – en längtan att komma närmre, att lära känna mer. Men hur lär man känna Gud?
Här kommer det unika, speciella med kristendomen: Gud själv har blivit människa, kommit oss till mötes som en person för att etablera en relation. Precis så som trosbekännelsen säger ”…som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfru Maria och blivit människa…” Han gör sig själv känd för oss människor. Han blir kött och blod och kommunicerar med oss på vår nivå. Var kan vi möta honom nu då? Vi möter honom i evangelierna och bibelns böcker. Vi kan möta honom i kyrkans tillbedjan, konkret i nattvardsfirandet och också i gemenskapen med andra människor. Om vi vågar öppna vårt hjärta kan vi möta Honom också i naturen eftersom Han talar till varje öppet sinne i och genom skapelsen. Guds blick är ständigt vänd mot oss och när vi stannar till och ser upp på Honom som ser på oss etableras en kontakt. Ett möte sker, ett Gudsmöte.
Precis som när mänskliga möten utvecklas till relation sker det genom att vi väljer att umgås, mötas igen. Så föds längtan att lära känna mer, att odla, fördjupa och förfina relationen. Vi behöver ge relationen tid. Vi behöver behålla vår öppna inställning och läsa bibeln med en sökande attityd, meditera och reflektera, samtala, lyssna och dela med andra. Vi behöver öva oss i att nå den där inre mötesplatsen i våra hjärtan, den där platsen där vi ”ser” och vet att vi är sedda. Det krävs tålamod och uthållighet att orka förbli i stillhet. Att lära oss att inte låta oss störas av vårt rastlösa inre och de flackande tankar som alltid pockar på uppmärksamhet. Då kan förnimmelsen av samhörigheten med vårt ursprung växa, breddas och öppna förutsättningarna för nästa steg i utvecklande av en kärleksrelation. Nästa steg som handlar om tillit.

Att möta Gud 2

Den existentiella ensamheten – en flaskhals för frihet
När vi vågar ta tid i stillhet för att söka och lyssna i vårt innersta stöter vi tidigt på en paradox. Samtidigt som vi kan ana en samhörighet (se förra inlägget) möter vi också den existentiella ensamhet som är vår lott. Den ensamhet som ligger i det faktum att vi har en fri vilja. Den fria viljan innebär att vi har ett alldeles eget ansvar att förvalta vår existens. Och här står varje människa totalt ensam, ingen annan kan göra mina val för mig. Detta är ett stort ansvar, som ingen kan undkomma, och som var och en ensam måste ta. Sett ur ett existentiellt perspektiv föds vi ensamma och vi dör lika ensamma. Detta är skrämmande. Kanske är det därför vi så lätt flyr undan i tanken och helst undviker att konfrontera detta livsfaktum. Känslan av ensamhet, en ”ond aning” av att vara övergiven är extremt smärtsam. Bakom detta lurar också känslan av meningslöshet. Meningslösheten är en lögn som i sin lömskhet hotar att strypa livsviljan och kan därför vara farlig. Den existentiella ensamheten kan kännas svår att uthärda, men om vi inte flyr från den så kan den faktiskt bli första steget till en ny dimension, inte av tomhet utan av närvaro och meningsfullhet. Om vi vågar dröja kvar och lyssna i tystnaden, orkar uthärda ett mått av tomhet så kan vi faktiskt förnimma en närvaro. (Se äv inlägg) Nu räcker inte orden till att beskriva, och dessutom är denna förnimmelse högst personlig – det handlar ju om ett möte med Skaparen…Det kan ske på många olika sätt. Som en bris, en susning eller dramatiskt, omvälvande. Hur det än ter sig så är det här som vi når det innersta av vårt hjärta, denna ”plats” där evigheten är nedlagd. Här finner vi kontaktytan med vår Skapare och här sker mötet med Honom! Och det är här och bara här kan vi finna oss själva, vårt sanna jag.

Att möta Gud 1

Det finns en kontaktyta i varje människohjärta
Människan är skapad till Guds avbild enligt 1 Mos 1:26. Detta är något stort och väldigt grundläggande för förståelsen av både Gud och oss själva. Det betyder att det finns en gudslikhet djupt inom oss. Denna ”plats” i vårt innersta är en kontaktyta, en slags landningsbana för Gud, och den finns i varje människa just för att hon är människa. Det tillhör vår existens och kan aldrig raderas ut. Vi kan förnimma detta på olika sätt. Men det är en förnimmelse, snarare än en förståelse. Precis som alla mänskliga relationer börjar med en förnimmelse av den andres person, inte en förståelse av hur han/hon fungerar eller tänker, så börjar vår gudskontakt med en förnimmelse. Predikaren i bibeln utbrister : ”Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden.” (Pred 3:11) Evigheten – Guds dimension finns i våra hjärtan, men det betyder inte att vi till fullo förstår allt. Vad är det då vi kan förnimma? Kanske är det så att avbilden på insidan känner igen sin Skapare? Kanske anar hon ett slags samhörighet med sitt ursprung? Om evigheten är lagd i våra hjärtan, är det där den kan förnimmas!
Det är faktiskt ganska enkelt. Vi kan börja just där vi är. ”Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar.” (Rom 10:8) (5 Mos 30:14) Vi måste bara våga vara nollställda. Gud går långt utöver all analys. Att acceptera och ta till sig att det inte är logik och analys som är de primära medlen för att få ett Gudsmöte, (lika lite som det är det i mänskliga möten), hjälper oss att våga denna befriande nollställdhet.

Att möta Gud – inledning

Ibland möter vi människor som undrar hur vi kan säga att vi ”mött Gud”. Hur kan man möta någon som är osynlig? Och framför allt hur kan man påstå sig ha en relation med ett sådant ”fenomen”?
Varje människas väg är unik. Jag har försökt att sätta ord på en del av den process som är människans väg mot att öppna dörren för Gud. Syftet är inte att krångla till saker, och säkert finns det fler sätt att beskriva det. Min önskan är bara att med fem korta inlägg ge en bild, som förhoppningsvis kan inspirera och locka någon att våga ta steget mot en personlig relation till vår Skapare och Gud.
Generellt kan sägas att det är mycket viktigt att fundera ordentligt över vad ett möte innebär i verkligheten. Man skulle kunna säga att den finns en skillnad mellan att möta någon och att träffa någon. Jag skulle vilja säga att ett möte innebär att det etableras en form av kontakt, måhända mycket kortvarig, men ändå ett ömsesidigt seende av varandra. Det kan vara att möta en blick och känna samförstånd, att kanske bara en sekund se och bli sedd. Att träffa någon däremot skulle då kunna ses som en ytlig beröring, ett konstaterande av den andres närvaro, men utan någon egentlig kontakt. Utifrån dessa definitioner skulle man kunna säga att träffen karaktäriseras av analys, medan mötet handlar om upplevelse. Det blir också tydligt när vi tänker på vad som sker i ”mötet” med konst, musik, poesi eller en vacker naturupplevelse. När vi tar till oss skönhet är det inte analysen som gör att vi kan tillägna oss det njutbara. Nej, det är vår öppenhet, vårt mod att våga se och lyssna och vara nollställda. Det är nollställdheten som gör våra sinnen mottagliga för det som inte kan uttryckas i ord, det som är verkligheten bortom ord och logik. Det är nollställdheten som öppnar för ett äkta möte. Jag tror att det är detta Jesus syftar på när han säger ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Mark10:15) Så till att börja med är det viktigt att förstå att det är  helt avgörande med vilken attityd vi närmar oss verkligheten.
(Se Inlägg 2013-02-27)

Bön inför vårt nya år

Så här i början av året samlas människor överallt i våra olika kyrkor för att be för landet och världen inför det nya året. Att sätta bönen i fokus vid årets början är en mycket bra start. Att utöva förbön tillsammans på detta sätt är också gott. Låt oss inte glömma att förbön, gemensam och personlig bön är helt beroende av varandra.
Bön blir så lätt ett krav, en kristen plikt och vi tycker alltid att vi borde be mer… Vi hör om stora gudsmän och gudskvinnor som ägnar så och så många timmar om dagen till bön.
Bön är ju ett umgänge med den som älskar oss, den vars kärleksfulla blick ständigt vilar på oss. Umgänge innebär mycket mer än verbal kommunikation. Umgänge handlar om ömsesidighet, förtroende och gemenskap. Bön är med Wilfrid Stinissens ord ” ..Guds gåva av sig själv till dig och din gåva av dig själv till Gud.” (Göm dig vid bäcken Kerit s 30)
Om vi ser att bönen är en gåva, att den redan finns inom oss därför att Jesus bor i varje troende, blir bönen en plats av frid. Mäster Eckhart (1260-1327) säger ”Det rinner ett ständigt flöde från Gud in i själen. Så länge människan håller sig rakt under Gud, fångar hon omedelbart upp detta gudomliga flöde.” Jag tror att det är just från denna plats av frid och kärleksflöde över oss som vi kan gå in i förbönens tjänst. Vi ber inte med attityden att vi ska lösa problem, eller tala om för Gud hur Han ska göra. Vi aktar oss för att låta vår längtan övergå i krav. Vi söker inte upplevelser, känslor eller uppenbarelser (även om de kan komma när Gud vill). Vi håller oss helt enkelt öppna, med vår uppmärksamhet på Honom i vars kärlek vi får sola oss. Det är i detta solsken vi får dra in våra böneämnen, låta dem värmas och belysas av Hans närvaro. Om vår uppmärksamhet är riktad mot honom, mer än mot våra böneämnen så förblir vi i honom. ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” (Joh 15:7) Jag tror att det är detta förblivande som Paulus syftar på när han säger: ”be oavbrutet” (1 Tess 5:17). Bön är mer en inre hållning i livet, än en metod att ändra omständigheter i världen runt oss. (se inlägg 110923). Kanske är det den livshållningen som är en av nycklarna till bönesvar?

Liv

Jag prisar Ditt outgrundliga väsen
Din ofattbara existens
som griper mitt hjärta
är mig så nära, så innerlig
bara hos mig, men också hos alla
och vid alltets yttersta gräns

Du öppnar dörrar i mitt inres fördolda
dörrar mot frihet, oändliga vidder
jag skådar ut över vida landskap
Din Andes vind, het och svalkande
fördold och uppenbarad
spränger ramar

ljumma vindar som lyfter
mot nya horisonter
ordlöshet som befriar
borrar sig ner
till djupare skikt
till ljuset

oupptäckta hav
vindar som bär
det konkreta bleknar
doften lyser upp
hjärtat smakar
i tystnad

Liv
och över nog