Att möta Gud 3

Samhörigheten – den inre mötesplatsen
Förnimmelsen av närvaron, om än aldrig så skälvande och svag, behöver bejakas. Ur detta föds en förnimmelse av samhörighet med vår Skapare, vårt ursprung. Detta kan bli början på en kärleksrelation. Och en sådan kärleksrelation med Skaparen är det enda som kan övervinna den existentiella ensamhetens hotfulla tomhet.
När det gäller kärlek så finns det två grundläggande ingredienser; samhörighet och tillit. Dessa kan aldrig tvingas fram utan de måste väljas. Det är först när de frivilligt väljs utifrån en inre vilja, inte ett yttre tryck, som de blir fruktbärande. Kärlek existerar inte utan fri vilja. Kärlek är att välja att ge sig själv, och förutsätter möjligheten att säga nej.
Precis som i mötet med en annan människa, där man förnimmer en samhörighet, föds en nyfikenhet och önskan att lära känna mer. Denna nyfikenhet utvecklas ofta till en längtan – en längtan att komma närmre, att lära känna mer. Men hur lär man känna Gud?
Här kommer det unika, speciella med kristendomen: Gud själv har blivit människa, kommit oss till mötes som en person för att etablera en relation. Precis så som trosbekännelsen säger ”…som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfru Maria och blivit människa…” Han gör sig själv känd för oss människor. Han blir kött och blod och kommunicerar med oss på vår nivå. Var kan vi möta honom nu då? Vi möter honom i evangelierna och bibelns böcker. Vi kan möta honom i kyrkans tillbedjan, konkret i nattvardsfirandet och också i gemenskapen med andra människor. Om vi vågar öppna vårt hjärta kan vi möta Honom också i naturen eftersom Han talar till varje öppet sinne i och genom skapelsen. Guds blick är ständigt vänd mot oss och när vi stannar till och ser upp på Honom som ser på oss etableras en kontakt. Ett möte sker, ett Gudsmöte.
Precis som när mänskliga möten utvecklas till relation sker det genom att vi väljer att umgås, mötas igen. Så föds längtan att lära känna mer, att odla, fördjupa och förfina relationen. Vi behöver ge relationen tid. Vi behöver behålla vår öppna inställning och läsa bibeln med en sökande attityd, meditera och reflektera, samtala, lyssna och dela med andra. Vi behöver öva oss i att nå den där inre mötesplatsen i våra hjärtan, den där platsen där vi ”ser” och vet att vi är sedda. Det krävs tålamod och uthållighet att orka förbli i stillhet. Att lära oss att inte låta oss störas av vårt rastlösa inre och de flackande tankar som alltid pockar på uppmärksamhet. Då kan förnimmelsen av samhörigheten med vårt ursprung växa, breddas och öppna förutsättningarna för nästa steg i utvecklande av en kärleksrelation. Nästa steg som handlar om tillit.