Att möta Gud 2

Den existentiella ensamheten – en flaskhals för frihet
När vi vågar ta tid i stillhet för att söka och lyssna i vårt innersta stöter vi tidigt på en paradox. Samtidigt som vi kan ana en samhörighet (se förra inlägget) möter vi också den existentiella ensamhet som är vår lott. Den ensamhet som ligger i det faktum att vi har en fri vilja. Den fria viljan innebär att vi har ett alldeles eget ansvar att förvalta vår existens. Och här står varje människa totalt ensam, ingen annan kan göra mina val för mig. Detta är ett stort ansvar, som ingen kan undkomma, och som var och en ensam måste ta. Sett ur ett existentiellt perspektiv föds vi ensamma och vi dör lika ensamma. Detta är skrämmande. Kanske är det därför vi så lätt flyr undan i tanken och helst undviker att konfrontera detta livsfaktum. Känslan av ensamhet, en ”ond aning” av att vara övergiven är extremt smärtsam. Bakom detta lurar också känslan av meningslöshet. Meningslösheten är en lögn som i sin lömskhet hotar att strypa livsviljan och kan därför vara farlig. Den existentiella ensamheten kan kännas svår att uthärda, men om vi inte flyr från den så kan den faktiskt bli första steget till en ny dimension, inte av tomhet utan av närvaro och meningsfullhet. Om vi vågar dröja kvar och lyssna i tystnaden, orkar uthärda ett mått av tomhet så kan vi faktiskt förnimma en närvaro. (Se äv inlägg) Nu räcker inte orden till att beskriva, och dessutom är denna förnimmelse högst personlig – det handlar ju om ett möte med Skaparen…Det kan ske på många olika sätt. Som en bris, en susning eller dramatiskt, omvälvande. Hur det än ter sig så är det här som vi når det innersta av vårt hjärta, denna ”plats” där evigheten är nedlagd. Här finner vi kontaktytan med vår Skapare och här sker mötet med Honom! Och det är här och bara här kan vi finna oss själva, vårt sanna jag.