Tömd för att fyllas

Människan är en paradox. Å ena sidan längtar hon med hela sitt väsen efter Guds kärlek. Å andra sidan stänger hon ständigt sig själv för det.
Vi vill ge allt till Gud, men ändå inte släppa helt. Vi vill säga ”ske din vilja”, men samtidigt vill vi styra våra liv och vara oberoende. Vi vill öppna oss och få del av Guds gåvor, men vill vi tömma oss? Vågar vi bli tomma? Är det inte just tomheten och den närbesläktade ensamheten som vi fruktar allra mest?
Men om vi kommer med fulla händer hur ska Gud kunna lägga något i dem?
Ofta när vi kommer inför Gud, är vi så fyllda av alla möjliga saker. Bekymmer, undringar, oro, önskningar och planer … Själen spinner runt i labyrinter av både drömmar och farhågor.
Vi skulle kunna liknas vid en vacker kristallskål. En skål är till för att användas, men om den redan är fylld, är den oanvändbar. Den kan visserligen stå på en hylla och vara vacker, eftersom dess skapare är en mästare, men den förblir oanvändbar.
Skålen behöver tömmas. Den ska inte tömmas för att förbli tom och ensam, även om den själv fruktar det. Nej, den måste tömmas för att kunna rymma allt det som Skaparen vill lägga ner i den. Det Han har är så oändligt mycket bättre än allt det vi har stoppat dit. Vi måste kunna stilla oss, ta tag i alla snurrande tankar och känslor, lägga ner dem vid korset och låta Jesus tömma vårt inre. Vi behöver aldrig vara rädda för tomheten. Den är nämligen inte permanent. Guds plan är att tömma för att fylla. Han vill att vi ska bli ”fattiga i anden” (Matt 5:3) för att kunna göra oss rika.

2 reaktioner till “Tömd för att fyllas”

Kommentarer inaktiverade.